Ändrad blogg

Hej alla!
Kommer tyvärr inte skriva på denna bloggen mer, men besök mig gärna på min nya blogg som är mer inriktad på träning och hälsa.
 
www.fitnessbymella.blogg.se

Gårdagen hos Anna

Igår var jag hos Anna. Jag hade verkligen inte träffat henne på otroligt länge, så det var verkligen roligt att äntligen få träffa henne igen, och igår fick jag även träffa hennes 10 månaders dotter för första gången, så otroligt sockersött barn! Vi fikade med fruktsallad, drack kaffe och pratade massor. Det var så mysigt.
Idag har det varit en givande dag. Morgonen började dock inte så bra. Det var meningen att jag skulle upp och träna innan frukosten imorse, men jag vaknade tjugo minuter innan min klocka ringde imorse på grund av att jag hade en sån sjuk mardröm. Jag vaknade av att jag skrek och var livrädd. Det är väldigt sällan nuförtiden som jag har sådana mardrömmar. När jag var i botten av mitt psykiska mående drömde jag mycket mardrömmar, men det gör jag inte så ofta nu. Men men... Jag snoozade iallafall någon timme till och sedan gick jag upp och påbörjade min dag. Så, resten av dagen var givande iallafall! Jag hann med mycket på jobbet, jag kände att jag gjorde ett bra jobb. Jag gick till gymmet när jag hade slutat, och körde 30 minuters Spinning, intervaller på löpbandet i 30 min och avslutade med ca 40 minuters styrketräning (axlar). Sedan har jag handlat, lagat mat och duschat. Så nu sitter jag i soffan och planerar min skåneresa som jag påbörjar på lördag. Jag ska försöka att vara mindful och vara i nuet, och INTE stressa. Jag vill hinna med så mycket! Jag vill träffa Lilly och Liam, träffa Bella, gå i stan och shoppa, äta på Raw food resturang, SE HAVET (prioprio) och testa något sånt high tech fintsomfan gym i stan. Så nu gäller det att planera. Men om jag inte hinner med allt, så får man prioritera. Detta är min lediga helg och det viktigaste är att ha roligt, träffa människor och vara avslappnad. Så nu är det två jobbdagar kvar - sedan är det helg!
 
 
 

Eat Pray Love - .. tillbakablickar

"Why can't we just accept that painful fact that we are forced to live like this.. We can spend our lives together, miserble, but happy not to be apart."
 
Den filmen. Den filmen.. den träffar alltid mitt hjärta och tar sig in i djupet av mig som inget annat. Jag blir trollbunden av hennes tankar, händelserna, hennes tillbakablickar på hennes äktenskap som hon lämnar för att hitta sig själv. Jag kan relatera till varenda ord, varenda mening och till alla minnen som hon har. Det är som om den filmen, just den filmen, och hon - det är Jag. Det är min historia. Inte helt, men så nära inpå. Hon är Jag. Jag får mycket minnen tillbaka. Minnen från mitt förflutna. Om förlorad kärlek, funnen kärlek, att lämna allt man visste för att försöka finna lyckan i ett annat land - i en dröm. Jag tänker mycket tillbaka på min tid. När jag lämnade Sverige för två år sedan och hade planen att aldrig återvända igen. Men livet spelar en ofta det sprattet.. Fel tidpunkt. Att göra rätt, att finna rätt.. Men vid fel tidpunkt. Jag lämnade Sverige för att flytta till Italien, till Rom - vid helt fel tidpunkt. Jag var inte redo att resa. Att lämna Sverige. Allt tragiskt som hade hänt under 2013/2014 hade precis slagit mig. Så det blev som en flykt. "Jag har planerat att göra detta och då ska jag ta mig fan göra det. Detta är min dröm, och inget ska få stoppa mig. Jag måste börja om på nytt. Finna lyckan.. Hitta mig själv igen". Det var mina tankar. Jag ångrar aldrig att jag flyttade. Men jag ångrar att jag valde just den tidpunkten i mitt liv. Jag borde ha stannat, tagit itu med det trasiga inom mig och byggt upp mig själv. Det är mycket jag borde gjort.. För jag kunde aldrig riktigt njuta av Italien. Av Rom. 
Men jag minns den känslan. Känslan när jag stod med min stora resväska på Fiumicino flygplats. När jag stod med båda fötterna på marken som tillhörde mitt äventyr. Jag minns hur mitt hjärta bultade i mitt bröst. Jag minns när jag satt i taxin i solnedgången och när jag åkte igenom Roms murar. När ljuset trängde sig igenom Colosseum..När jag åkte upp i det där grönskande området där min Italienska familj bodde. Jag minns även dagarna jag promenerade till skolan under de ljummiga och tidiga morgontimmarna. Hur jag, som Italienarna drack ur de fontäner som finns på Roms gator, och jag visste att jag aldrig någonsin smakat på godare vatten. Jag minns den krämiga Italienska glassen, den goda maten och resorna jag och min sambo gjorde till den Italienska rivieran de få gångerna han kunde hälsa på mig.
De minnena, de små frekvenserna.. de kan jag minnas med ett ljuvt minne, och känna saknad. Men det tragiska var att jag minns också att trots allt de där ljuva minnena av glassen, rivieran, fontänerna och den ljummiga luften -- så minns jag att jag aldrig någonsin har känt mig så otroligt vilsen i mig själv - som jag var där. Jag gick runt i en bubbla av ensamhet, vilsenhet och sorg. Det var så mycket obearbetat när jag reste. Och på grund av det.. kommer minnet av staden - alltid vara bitterljuvt för mig.
 Människor gillar att försköna Rom. När jag tittar på filmen "Eat Pray Love", så suckar jag och tycker det är fel att de ger ut bilden av att Rom är en romantisk stad och att allt är så underbart. Jag tänker alltid att de som inte var varit där - vet inte hur det är att bo där. Det blir en grå vardag där med. Men idag när jag såg filmen.. då tänkte jag en annorlunda tanke... "Det kanske var jag som var blind för det där vackra när jag bodde där. Det kanske var att jag var förblindad av all obearbetad sorg, av all obalans som alla förändringar som jag på så kort tid hade gått igenom - och att det var anledningen till att jag var vilsen - som jag inte kunde se allt det där som man borde se". Jag tror jag även lämnade Sverige av helt fel anledningar. Det som skulle vara att följa sin dröm - blev att fly från smärtan som levde kvar. Jag flydde från något. Men jag tror att om man ska lämna något, så måste det vara avslutat. Om du lämnar något så obearbetat, då kommer det att plåga dig. Det är inte att gå vidare. Att gå vidare innebär att lämna något avklarat, att acceptera det som har hänt och lära sig leva med det. Att känna att man är redo, redo för nästa äventyr.
 Om jag hade kunnat.. om jag hade kunnat.. då skulle jag säga till Oliver en dag att vi skulle packa våra väskor, ta tjänstledigt i ett år - och uppleva världen. Och om jag inte hade haft honom - då skulle jag gjort det på egen hand. För jag tror verkligen att jag skulle se världen med helt andra ögon - om jag skulle ha åkt med ett öppet hjärta. Ett hjärta som är vidöppet med all den sorg och sårbarhet och glädje. Och ett sinne som är öppensinnat och kan leva i nuet. Då skulle jag inte gått miste om det vackra, som man borde se.
 
Jag samlade lite av citat...och några scener som verkligen berörde mig. Det som berörde mig i mitt hjärta.